I kväll så har jag kollat på AA (Andra Avenyn) Lika bra som vanligt ;) hehe
PLUGGAT & chillat ;)

Jag känner mig riktigt stolt idag. suttit och läst en av böckerna..
Visst har jag en massa sider kvar, men nu är jag på G igen ;)
Har även gjort lite till min redovisning i behovskursen! ;)

Tack min tvilling att jag har dig vid min sida som verkligen tjötar på mig.
Det är du som får mig att fatta allt! Utan dig så hade jag gått in i väggen ;) <3

Har precis haft ett väldigt  intressant samtalsämne med en polare.
Vi kom in på varför likadana saker har olika namn eller märken..
Det jag syftar på nu är tex. Varför finns det flera olika namn på potatisen?
Potatis som potatis..
alla olika sorter och märken på alla cigg.. Level, Next, Blend m.m
Cigg som cigg? De skadar ju bara ändå!
Vi kom även in på en diskussion om kärnfrukter..
Vissa tål inte äpplen, men kan äta bananer...
Det är la nästa lika mycket kärner i äpplen som bananer?!
Vi  kom på massa exempel, man skulle ju kunna sitta och prata om detta i flera timmar..
Visst, det finns säkert någon skillnad på alla sortet, men varför odla fam alla sortet?
Det är ju inprincip samma sak/saker.........



~ Det som vi hade va så underbart....
Jag trodde verkligen på oss, men nu är det kört!
Några vecker kvar nu tills den stora förändringen..
Hur känns det?
Om jag bara kunde så skulle jag ställa allt till rätta igen!
Jag saknar dig babe till tusen <3

I dag så är det exakt 7 månader sedan jag satte min fot i Marocko för första gången i hela mitt liv!

Redan när vi var på väg ner för att landa i Agadir så visste jag att jag skulle älska detta land!

Eftersom att jag känner mig själv så bra, så hade jag rätt..

Jag, Mamma och Lillan hade det underbart där nere.

1 vecka gick fort med en mycket speciell kultur och med många möten med massor av nya speciella människor.

Jag var med vissa människor drygt 24 timmar om dygnet, vi festade och badade tillsammans..

När jag sa hej då till Sam, Carlos, Lahcen m.m så kom tårarna. Jag ville inte åka!

Jag visste ju själv att jag var tvungen. Påsklovet var snart slut och skolan skulle börja igen.

Jag fick 2 olika jobberbjudanden men visste att jag var tvungen att åka hem till Sverige..

När jag satt på bussen till flygplatsen så kom det bara fler och fler tårar.. Skulle jag få träffa dessa underbara människor igen eller skulle det förbli telefonkontakt?

Skulle jag få se dessa människor igen eller skulle jag få minnas, se på dvden och på alla bilder?

tusentals frågor kom upp i mitt huvud..

När vi landade i Sverige så ville jag bara minnas, när allt är jobbigt och stressigt så tänker jag bara tillbaka till den tid som jag ALDRIG vill glömma.

Till dom människor som jag inte visste fanns innan denna veckan..
Men snart så ses vi igen..
 Visst det är flera månader kvar, men tiden går fort!

MAROCKO 13-20/3 -08 ett minne för livet!
snart blir det -09 ;)

   Sam <3


  Carlos & Hasse <3


   Haha xD

Vilken måndag morgon..
Hade sovmorgon idag och började halv 11, men tro det eller ej..
Första gången som jag inte vaknade av min klocka :S  :@
Stressade in i dsuchen, klä på sig o allt...
Åkte ifrån alla saker också :/
Verkligen inte min dag!
När jag sprang till bussen så ringer SARA o räddar min dag.
Hon och hennes mamma skulle just lämna stöpen och plockade upp mig på vägen i Ryd :)
TACK xD

   Jag & Sara :)



Va skolbio i dag, kollade på "This is England"
Lite så där seg film kanske..
Sedan så va det projekt.
Fanns inte alls mycket att göra så jag drog med otto hem till henne <3


Sitter här nu för att göra allt klart till min redovisning i behovskursen, Seeeeeeeeeeeeegt..

Ha det gött

Kyss  ♥

En påhittad lååååååååååååång berättelse.. Haha
Ni behöver inte läsa den!
Som sagt, skrev när jag hade det tråkigt så..

Blir det som förr?

Någon plingade på dörren, skulle jag våga gå ner och öppna?

klockan hade närmat sig 02:43 och ingen annan var hemma förutom jag.

Jag väntade inte besök. Jag blev nyfiken och var tvungen att gå ner, kanske var det en kompis som hade råkat ut för något.

Jag gick sakta ner för trappen och bort till dörren.

Jag ser genom glaset att det är en person med en svart jacka eller tröja..

Skulle jag våga låsa upp och kolla vem det var?

Eftersom att jag är så nyfiken av mig så tände jag ytterlampan och låste upp

- Hej. Säger killen som står utanför min dörr.

Jag tittar på han och känner inte igen han. vem var han?

Jag svarade tillbaka med ett osäkert hej.

- Du känner inte mig men jag är kompis med ditt ex Alex.

- okej. men vad gör du här? och jag snackar inte med Alex längre. Vi har inte pratat med varandra sedan jag flyttade och det var lixom 3 år sedan.

- Det vet jag. Det är Alex som har bett mig hämta dig. Han vill träffa dig nu.

Killen som kanske var 5 år äldre än mig presenterade sig som Affe.

Affe bad mig att åka med han i en bil som stod utanför vårat hus på grusparkeringen.

- Varför ska jag följa med dig? Jag känner inte dig och pratar inte längre med Alex.

Affe svarade med en klump i halsen att Alex var skadad och ville träffa mig.

Jag bestämde mig för att lita på denne kille och åka med.

När vi klev in i hans mörkgröna golf så fick jag en klump i magen,

Vad fan höll jag på med? Varför klev jag in i en bil med en främande kille?

Vad kommer hända? Tänk om han skada mig?

tusentals frågor kom upp i mitt huvud...

Vi började våran resa mot min hemort som jag inte hade sätt min fot i sedan vi flyttade. Det betyder att det kommer vli en biltur under dom närmsta 6 timmarna.

Mitt liv med Alex var hur underbart som helst. Jag blev glad när Affe sa att Alex hade skickat han. Jag och Alex var tillsammans i drygt 4 år. Sedan tog det slut.

Dom sista 3 månanderna av vårat förhållande var ett helvete. Alex hade börjat vara med nya kompisar, var nästan aldrig hemma på nätterna och var hemlighetsfull. Jag fick inte sitta vid han när han var inne på msn, han fixade så att man inte kunde kolla hans konversationer från Msn. Han sätte lösenord på sin mobil, så att man inte kunde kolla sms, samtalslistor, addresbok, bilder m.m

Anledningen till att Alex hade gjort detta var för att han hade börjar vara med kriminella. Det gäng som Alex hade börjat vara med höll på med inbrott, misshandel och dom var narkomaner.

Eftersom att jag hade en storebror som dog av en överdos för 2 år sedan så har jag extremt svårt för narkomaner...

Jag fickt veta om Alex dubbelliv en eftermiddag. Jag kom hem från skolan när det satt 4 okända ansikten i mitt och Alex kök. Mitt emot dom satt Alex, han var blåslagen. Det var blod på kläder o golv..

Jag fick veta att allt detta var pga att Alex inte hade betalat tillbaka en skuld.

Då fick jag nog, och efter mycket snack och övertalande så fick jag Alex till att berätta för mig vad som hade hänt och vilka hans kompisar var.

Han talade även om för mig att han hade en till flickvän som heter Mikaela. Dom hade varit tillsammans i drygt 1 månad.

Allt kom som en chock men ändå inte. Nu efteråt så ser jag alla mönster, men på den tiden vågade jag inte se dom.

Jag och Affe hade bara tio minuter kvar till min hemort när jag bestämde mig för att bryta tystnaden och fråga varför Alex ville att jag skulle komma.

- Det lär du märka. Svarade Affe kaxigt o argt.

Jag började att bli riktigt orolig vid det här lagret.

Affe har inte sagt något till mig på hela vägen o sen så blir han så där kylig bara..

Vad betyder detta? Jag börjar få upp alla bilder i huvudet igen att mitt liv kommer att sluta där mitt liv en dag började när jag föddes ute på BB på min hemorts sjukhus. Innan jag och Alex bröt våran kontakt så hade vi stått o gapat och skrikit åt varandra i flera timmar. Varför ville han ha in mig i hans liv nu igen? Vad är det som inte stämmer? 1000 frågor utan svar...

Nu så börjar jag känna igen mig, bilen rullar sakta in i det bostadsområde som jag och Alex bodde i för några år sedan. Alex fick behålla lägenheten eftersom att jag ändå skulle börja plugga på annan ort. Jag trodde aldrig att Alex skulle klara av att bo kvar i lägenheten pga alla minnen och sånt men dagen efter det att jag hade hämtat mina sista saker så flyttade Mikaela in med Alex i våran gammla lägenhet. Det känndes tung men jag orkade inte lägga energi på det.

När vi stiger ur bilen så är det kallt. Det känns att det är vinter i luften. Det är fortfarande halft mörkt ute fast det redan är en ny dag med nya möjligheter.

när vi kommer fram till porten så blev det som en vana för mig att knappra in koden till hyreshuset. Det var fortfarande de samma 4 sifrorna som vi hade på min tid i denna kåk. Jag blev lite chockad. Jag följde sedan snällt efter Affe upp i tarpphuset, till 3dje vångingen.

När vi kommer in i lägenheten så var det som att gå in i en vägg av rök o gammal fylla. Jag blev riktigt besviken eftersom att jag och Alex hade gjort om hela lägenheten drygt 2 månader innan vi gick skilda vägar.

När jag kollade runt i hallen så fick jag en klump i magen, allt var sig likt. Jag trodde att Alex minst skulle byta tapeter eftersom att det var jag som hade valt allt. Men inget var bytt. Det ända som inte var sig likt var att det låg skit över allt, kläder, tidningar, gammla ölburkar, gammla flak m.m

Affe knuffar till mig på sidan o väckte mig ur mina drömmar, om hur underbart och kärleksfullt det en gång hade varit i denna lägenhet.

- Vi ska in till sovrummet. Säger Affe bestämt o argt.

Jag följer efter han längre in i lägenheten. När vi når dörren till sovrummet så ser jag hur Alex ligger i sängen med blodiga lakan runt sig. Allt i sängen var täckt av blod. Alla sängkläder som skulle vara ljusa var röda, röda av blod.

Jag hann inte tänka, helt plötsligt så var jag bara frame hos Alex vid sängkanten.

Tog hans hand och bara grät. Dom få ord som jag fick ur mig var

- Lever du Alex? men jag insåg snabbt att jag inte fick något svar.

Jag försökte en gång till och fick ur mig.

- För i helvete Alex, vad har hänt?

Då känner jag att den före detta livlösa handen som nu fanns i min hand började gräppa taget om min.

- Jag vet inte. Får Alex fram, bara efter dom få ord så var han helt slut.

Jag ställde mig upp och började gapa på Affe.

Varför hade dom inte ringt en ambulans? Vilka idioter, hade dom ingetg inanför pannbenet? Varför har ingen kört han till sjukhuset?

Varför har ingen människa i lägenheten gjort något?!

Hur kunde Mikaela bara sitta på en stol brevid och bara glo?

Jag fick Affe till att ringa en ambulans. Ambulansen kom innom 7 minuter eftersom att den var i närheten.

Ambulanspersonalen frågade vem Alex ville ha med sig till sjukhuset.

Alex kunde inte svara på frågan utan pekade på mig som stod nästan brevid han när dom la in han i ambulansbilen.

En av ambulans personalen presenterade sig som Johan.

Jag fick sitta med Johan och Alex i bak medans Annelie körde bilen i full fart till sjukhuset.

Johan försökte gång på gång fråga Alex vad som hade hänt, men han fick inget svar. Alex hade förlorat massvis av blod så han var helt slut.

Väl inne på sjukhuset så kom det fram en tjej till mig vid namnet Stina.

Stina var en sjuksköterska på nästan 50 bast. Stina bad mig följa med henne till ett personalrum där jag fick en varm kopp kaffe och en smörgås.

Stina började att ställa tusen frågor till mig. jag satt bara som ett stelt frågetecken. Stina fick klartecken att tala om för mig att Alex låg på operatonsbordet nu och att jag skulle lägga mig ner och sova så skulle vi prata mer sen när jag var piggare.

När jag låg där i soffan med en stor filt om mig så kom det upp miljontals frågor i mitt huvud.

Varför ville Alex att jag skulle se han så här?

Varför ville han att jag av alla människor skulle följa med han till sjukhuset?

Det tog ett tag innan jag kunde somna in. När jag hade sovit i cirka 8 timmar så kommer det in en läkare vid namnet Stefan. Han väckte mig och ber om att få prata med mig. Herregud, det känndes som om jag bara hade sovit i 10 minuter.

Stefan frågade om jag visste vad som hade hänt.

Jag berättade allt för han. min resa genom ett kallt götaland med en människa som jag inte ens kände, hur jag hade hoppat in i hans bil och bara följt med.

Hur jag hade sätt Alex ligga där i våran gamla sägn med lakan som var helt täckta av blod. Hur jag hade gapat åt alla att dom var idioter som inte hade ringt en ambulans.

Stefan sa att dom hade opererat Alex och att det hade gått jättebra.

Alex hade tydligen mig att tacka att han fortfarande levde.

Stefan berättade för mig att någon hade knivhuggt Alex väldigt illa i rygg och mage. men att han snart skulle vara på benna igen.

Jag blev överlycklig av denna glada nyhet och kände bara hur tårarna forsade ut.

Hur kan man bli så glad av att en person fortfarande levde efter allt som han hade gjort mot mig? För bara några år sedan så ville jag bara se han i en kista på hans begravning. Men när väl döden är så nära så förstår man verkligen att den första kärleken alltid kommer att ha en plats i ens hjärta. Det spelar ingen roll hur sårad man har blivit, hur dum man har känt sig. Man kommer alltid att känna något för denna person och kanske till och med alltid älska denna personen djupt som jag än i dag gör.

Stina hade precis kommit in i dörren med en handuk över armen. hon räckte mig handuken och sa till mig att följa med henne. Hon tog med mig till ett stort duschrum med massa skåp i. Hon öppnade det skåp som det stod stina på, tog fram en påse med schampoo, balsam och tvål i. Hon gav mig även en stor munktröja och ett par matchande mjukisbyxor. Hon sa till mig att jag skulle ställa mig i en varm dusch och att vi två sedan skulle gå och äta något.

Stina lovade mig även att om det var så att Alex skulle vakna medans jag stod i duschen så skulle hon komma och hämta mig.

Stina sa hejdå och började gå mot dörren som var placerad på andra sidan rummet. Jag började ta av mig kläderna och gick in i dsuchen..

Jag hade glömt hur underbart det var att ställa sig i en varm dsuch och bara njuta. det var underbart.

När jag hade fått bort all alex blod från min kropp och mitt hår så kände jag mig ren och fräch igen. Jag gick ut ur duschen och klädde på mig. I samma ögonblick som jag skulle ta på mig den sista stumpan så kommer Stina in springande.

Min första tanke var att något hemskt hade hänt Alex.

Att han hade dött och lämnat mig kvar på ett sjukhus med massa människor som ställde tusen fråger till mig samtidigt som jag själv hade tusen fråger inom mig.

- Han har vaknat. Han har vaknat!! gapar Stina när hon kommer fram och kramar mig.

Jag känner på nytt hur tårarna bara forsar ut. Stina följer med mig till det rum som Alex ligger i. Jag ser min vältränade lilla Alex ligga där i sängen nästan helt hjälplös.

När alex ser mig i dörren så får jag ett stort leende tills svar

Jag går sakta fram till han och tar tag i handen som hade hade stäckt ut till mig. Av ren reflex så böjde jag mig ner över han och kysste han i pannan ömt som jag vet att han älskar.

Stina hade varit och hämtat en stol i ett annat rum och ställde ner den brevid mig, sedan lämnad hon rummet och stängde dörren.

När jag hörde att dörren stänges igen så kände jag hur ilskan började att komma innom mig.

- Alex, vad fan har hänt? får jag fram medans jag försker att hålla tårarna tillbaka

- Förlåt. jag skulle aldrig ha lämnat dig för dom där idioterna. Alex tar sig samman och fortsätter att prata.

- Jag ville ha mer spänning, jag kände att vi alltid var med samma kompisar och att vi alltid gjorde samma saker. Jag ville göra något annat.

Jag ser att Alex börjar gråta och kan inte hålla mina tårar inne. Vi båda sitter och gråter ikapp som vi gjorde när vi var tillsammans. På något konstigt sätt så kändes det nästa som om det var vi igen.

- Jag har tänkt på dig sedan den dagen du bad mig dra åt helvete och slängde igen dörren i ansiktet på mig. Jag har alltid älskat dig och kommer alltid att göra det...

Det tar ett tag innan jag får stopp på alex pratande. Jag lungnade ner mig och tog mig samman och bad att han skulle tala om för mig vad som hade hänt.Jag ville ha all fakta från början.

Han frågade om jag kommer ihåg den där dagen för lite mer än tre år sedan när jag hittade han i vårat kök med 4 okända killar.

jag svarade tillbaka med ett nickade att jag kommer ihåg den dagen.

jag kommer ihåg den dagen väl. Det var en kall eftermiddag i slutet av November månad. Den första snön hade precis kommit och alla hade tagit fram sina julsaker. Jag hade haft en jätte dålig dag i skolan, alla i klassen nästan bråkade om hur vi skulle fira lucian... När jag kom hem så bara jag längtade efter att få krypa ner i sängen med Alex brevid mig, bara ha en mysdag.

Men sådant blev ju inte fallet. jag hittade han blåslagen och blodig..

- Dom killarna är ett syskonpar från förorten.. Det är dom som har gjort detta på mig pga av att jag ville tillbaka till dig. Jag ville inte ha det liv jag hade utan dig.

Jag vill ha en framtid med dig, inte med Mikaela inte med syskonparet eller någon annan. Bara DIG.

När Alex satt o sa detta framför mig så kändes det som min dröm som jag har haft dom senaste åren har gått i uppfyllelse.

Men kunde jag lita på han?

Han hade ljugit för mig, han behandlade mig som en idiot och nu när allt verkligen är åt helvete med hans s.k före detta kompisar så vill han komma tillbaka. Är det äkta kärlek eller är han bara rädd för att stå kvar själv?

Jag fick inte fram några ord utan bara kollade på han.

Alex viskade mitt namn o bad mig komma med ansiktet mot hans. Han kysste mig i pannan o viskade:

- Jag älskar dig över allt annat! Jag vill att det ska vara vi föralltid!

Hur ska man kunna lita på en person som har gjort så mycket emot en.

Ska man ta allt med en klackspark och glömma allt?

Jag hade verkligen inte förväntat med detta av Alex.

Efter en stund av tystnad så kom tårarna på mig.

Jag sätte mig till rätta på stolen och sa:

- Du sårade mig något otroligt för några år sedan, men den kärlek jag känner för dig kommer aldrig att ta slut. Det spelar ingen roll hur mycket du sårar eller gör mig besviken. Jag kommer alltid att älska dig Alex.

Nu hade även Alex börjat gråta, han sätte sig upp i sägen och gav mig en stor och lång kram.

Skulle detta bli början på något underbnart och nytt, eller var det bara en dröm som jag hade?

Kanske början till ett av hans spel?

Alex blev kvar på sjukhuset några dagar.

Jag åkte hem för att fortsätta plugga.

Vi bestämde att Alex skulle höra av sig när han blev utskriven från sjukhuset.

Dagarna gick och snart hade det gått upp mot vecker sedan den där dagen som jag pratade med Alex för sista gången på sjukhuset.

Jag gick runt och hoppades hela tiden på att han skulle ringa. Alex hade ju ändå lovat, men jag borde ha förstått att han inte kunde hålla ett löfte.

6 månader senare:

Sommaren var på väg.

Det var redan Juni.

Snart skulle jag ta min examen från högskolan där jag hade pluggat till behandlingsassistens.

Alex hade fortfarande inte hört av sig. Jag hade glömt han. Visst, han fanns alltid i mitt hjärta och någonstans i mitt huvud. Men hela dagarna kunde jag inte gå runt och tänka och sakna han.

Jag hade insätt redan efter 1 månad att han inte skulle höra av sig.

I början så va det pest och pina, jag drömde många nätter om han.

både underbara och sorliga drömmar.


Dåligt slut jag vet, men kom inte på nått annat!! Sorry för det